Om Supékort

Verksamheten som bedrivs idag under varumärket Supékort startades 1999 av Bo-Wilhelm Horndahl. Företaget grundades dock för 124 år sedan av hans farfars far Svante Ivar Horndahl.

Om Supékort Sweden AB
Supékort är ett familjeägt entreprenörsbolag i fjärde generationen som funnits i olika former sedan 1899, idag drivs bolaget av Bo-Wilhelm Horndahl med inriktning på affärsgåvor.

Supékort är ett av Nordens ledande gåvokortsföretag. Såväl lokala småföretag som några av Sveriges största koncerner använder våra gåvokort för att premiera sina kunder och anställda. Med våra gåvokort får mottagaren större valfrihet och kan välja bland ett brett urval av högkvalitativa produkter som beställs direkt av mottagaren från Supékort.

Supékort har 360 auktoriserade återförsäljarbolag i Norden, vi är aktiva på den svenska, finska, norska och tyska marknaden. Huvudkontoret är beläget i Norrköping med lager och logistik, säljkontor finns i Stockholm, Båstad, Helsingfors i Finland och Rutlingen i Tyskland. Vi är 80 anställda med en omsättning på 250 miljoner i bolagsgruppen för 2018.

Affärsidén
Supékort ska vara verksam inom företagsgåvor i form av olika gåvokorts-lösningar, och vara en ledande och innovativ leverantör av gåvokort på de marknader man bedriver försäljning.

Två unga pojkar i 20 års-åldern, Eric Ericsson och Ernst Horndahl, var år 1899 anställda vid J. Ringborgs kontor i Norrköping. Ernst ansvarade för klarering av fartyg med kommande lastbefraktningar. Eric köpte och sålde stenkol, briketter och koks i parti och minut. Pojkarna hade blivit goda vänner och var väl ansedda av Ringborgs chef. En dag i början av maj kallades Ernst och Eric in till Konsul Ringborgs kontor. Det var ett stämningsfullt kontor med paneler i mörkboaserad hondurasmahogny. Väggarna pryddes av äldre fartygs-målningar, kaptenstavlor, uppstoppade djurhuvuden, ståtliga horn och en mängd jaktvapen. Konsuln satt i sin stol, med en brasa som knastrande i bakgrunden och rökte cigarr. Han berättade att han hade för avsikt att resa till Hamburg en vecka och att han behövde hjälp från pojkarna att ta hand om hans hund.

Pojkarna tackade för förtroendet och lovade att göra sitt bästa. De fick den briljanta idén att ta med hunden Lucas ut i skogen och jaga. De försåg sig med gevär från konsulns vägg och gav sig ut i skogen. Det råder viss oklarhet i vilken jaktvana pojkarna besatt vid den tiden. Ett oavsiktligt skott gick av och plötsligt var konsulns ögonsten Lucas död. Ingen av dem ville berätta detta för sin chef, så de skrev helt sonika ett brev som de placerade på hans skrivbord där de inte gjorde några anspråk på lön och erbjöd sig att försvinna ur konsulns åsyn för alltid.

Ur den här händelsen grundades Ericsson & Horndahl. Pojkarna hade varken jobb eller pengar men startade upp en egen verksamhet där de skulle syssla med kol och båtfrakter. Innan årets slut blev Ernst sjuk och hans bror Svante, bosatt i England, fick flytta hem för att ta över Ernst roll.

Svantes son, Bo Horndahl, var en väldigt duktig elitgymnast. Bo deltog bland annat i Olympiaden i Berlin 1936. När Svante gick bort 1930 tog Bo över och drev firman med samma typ av inriktning som sin far. När andra världskriget startade 1939 minskade tillgången av bensin dramatiskt i Sverige. Bo såg en möjlighet och skaffade då gengaskol som han sålde till bensinbolag och bensinmackar. På så sätt kunde bilarna drivas utan bensin. När kriget slutade 1945 var det många som eldade med olja i stället för med koks.

Bensinen blev med tiden tillgänglig och Beijer Bygg (AB Kol & Koks) som drevs av finansmannen Anders Wall och Kjell Beijer, köpte då 50% av Ericsson & Horndahls aktier och så startade de företaget Beijer Byggnadsmaterial. Företaget byggde bland annat småhus och monteringsfärdiga kök, något som var väldigt unikt på den tiden. Under 60-talet sålde Beijer hela sitt innehav av aktier i byggmaterialföretaget till gruvföretaget LKAB. Samtidigt löste de ut Ericsson & Horndahl som då återgick till familjen Horndahl igen.

Bos son, Klas, som sedan tidiga år var full av bus och galna upptåg, kom in i firman år 1968. Klas var under sina tonår bland annat känd i Norrköping för att han ägde en apa. Apan hade skräddarsydda kostymer matchande Klas kostymer och sågs sittandes på Klas axel när han promenerade på stadens gator eller åkte spårvagn. Klas far Bo var mindre nöjd med sin sons olika påhitt och ställde honom inför ett ultimatum när han var 16 år. Klas skulle, om han själv inte kom med ett konkret förslag gällande sin framtid, göra en världsomsegling på 1 år på skolfartyget "Flying Clipper".

Detta tilltalade inte Klas det minsta. Klas farbror Ivar ägde en konfektions-fabrik i Ulricehamn vilket gav honom en idé. Han förklarade för sin far att han skulle bli en modedesigner och gå på den välkända och fina skolan Barret Street Technical College i London. Efter sin utbildning arbetade Klas som skräddare på Savile Row, där han bland annat sydde upp en kostym till Aga Khan som var Indiens dåvarande ledare och pascha. Klas drev därefter en fabrik i Jugoslavien och Portugal där han bland annat producerade kläder åt Hennes (idag H&M).

I slutet av 60-talet var det revolution i Portugal och diktatorn Oliveira de Salazar störtades vilket ledde till att Klas flydde landet och 1968 gjorde sin entré i Ericsson & Horndahl. Av en händelse såg Klas en annons i Handelskammarens bulletin där en turkisk exportör sökte köpare till levande kräftor. 20.000 kg levande kräftor flögs in till Sverige och Klas sålde dessa till bland annat ICA och KF. Även rå lax från USA, Japan och Grönland importerades och såldes på samma sätt. 200 ton rå lax såldes per år till Karlshamns rökeri - senare AB Findus Kylda AB. Ericsson & Horndahl återköpte sedan 30.000 st presentpackad rökt lax som Klas sålde till företag som julgåvor till kunder och anställda.

I början av 70-talet var det inte lika vanligt med delikatessgåvor som det är idag. Företagsgåvor kunde ibland vara rökt ål, men mera vanligt var kontorstillbehör som skrivbordsunderlägg, pennhållare eller liknande. Den rökta laxen blev en succé och laxarna levererades till företag i hela Europa. Marknadsföringen bestod av ett maskinskrivet A4 som skickades ut till företagen. 1981 rådde det brist på lax. Klas tog saken i egna händer och startade en egen laxodling på sitt lantställe utanför Norrköping, Odlingen döptes till Laxen-Lejonet som ett fartyg. Som mest producerades hela 160 ton lax. 1997 kantrade dock Laxen-Lejonet i en storm och gick till botten som ett fartyg, vilket innebar slutet för odlingen.

Klas son Bo-Wilhelm var likt sin far redan i tidig ålder välkänd för sina idéer och orädda sätt. Han lämnade tidigt Norrköping för ett jobb i Stockholm. Ofta funderade han på hur familjeföretaget i Norrköping skulle kunna drivas bättre. Han förbättrade förpackningarna och utvecklade sortimentet från enbart laxsidor till delikatesslådor.

En dag fick Bo-Wilhelm idén att producera och sälja gåvokort. Han såg att det inte var ett särskilt långt steg från företagets nuvarande verksamhet. En gedigen kunskap kring delikatesser och hantering och logistik kring dem fanns redan.

Bo-Wilhelm flyttade så småningom tillbaka till Norrköping och Supékort Sweden startades. Försäljningen bedrevs via telefon till företag i Sverige. Konceptet gåvokort var vid den tiden fortfarande ganska okänt men försäljningen gick bra och steg bitvis år för år.

2006 tog Bo-Wilhelm det strategiska beslutet att gå ut söka återförsäljare på profilmarknaden. Profilföretag över hela Sverige sålde Supékort och försäljningen fördubblades flera år i rad. Idag har Supékort även agenter i Tyskland och Finland och är ett av marknadens ledande gåvokortsföretag.